Skitsnack om konstvärlden och andra överlevnadsstrategier

Foto: Theo Elias

 

En värld som dikteras av affärer och investeringar, med samma maktstrukturer och hierarkier som i dagens globala samhälle - att konfronteras med problemen i konstvärlden kan vara deprimerande. Fotografen och skribenten Helen Korpak rekommenderar snällhet som taktik i konstbubblan där det ofta ses upp till människor med pengar och makt.

 

Konstkollektiv, podcast, fullbordade magisterstudier och nyligen en flytt till Stockholm. 29-åriga Helen Korpak menar att hon dock är ganska lat och att soffan är en kär plats. De senaste åren har man kunnat följa Helen som konstkritiker i Hufvudstadsbladet. Maktförhållanden och brist på analys inom konstvärlden är något som både upprör och intresserar henne.

- Det krävs bara ett litet besök på någon internationell konstmässa för att vilja avsäga sig konstvärlden för evigt och i stället satsa på att bli snäcksamlare eller något annat ickevidrigt. Allting är politiskt, från museers styrelser till sättet på vilket antik konst ställs ut. Det kan vara en ganska deprimerande sak att konfronteras med. Strategier för att förändra det hela kan man säkert skriva avhandlingar om, men det centrala tror jag är att helt enkelt vara en bra person med intersektionell analys och att försöka få andra att också vara det. Att vara snäll och att inte se upp till människor med pengar och makt skulle jag rekommendera som taktik, även om det kanske inte alltid är bra för karriären.

 

Hur är det att vara konstkritiker samtidigt som man själv skapar konst? Blir man mera medveten om vad andra tänker? Vad är ditt förhållningssätt?

- När jag är konstkritiker är jag inte konstnär och vice versa. De två rollerna måste för mig vara helt frånkopplade varann för att det hela ska fungera. Jag tror jag insåg det ganska direkt efter att jag började skriva om konst eftersom detta aldrig egentligen gett upphov till personlig kris. Ibland kan jag inse att jag antagligen förstör en massa chanser för mig som konstnär genom att skriva ganska kritiskt om konstvärlden men jag orkar inte riktigt bry mig om det. That ship has sailed för väldigt många år sedan liksom, så det är bara att fortsätta hålla på och att tro på integritet.

- Vad gäller konstnärsrollen tror jag faktiskt jag blivit mindre medveten om vad andra tänker eftersom jag går på så många utställningar. Man inser ganska snabbt att det finns så mycket konst här i världen att det bara lönar sig att göra sig själv tillfredsställd snarare än att försöka tillfredsställa andra.

 

Skitsnack om konstvärlden

Tillsammans med Otso Harju driver Helen även podcasten Lite Problematisk, ett av flera gemensamma projekt. Helen menar att podcasten krasst uttryckt består av skitsnack om konstvärlden.

- Vi pratar en hel del om maktstrukturer och institutioner, men eftersom vi är elaka är det förhoppningsvis roligt snarare än torrt. Annat som halkar med är föråldrat kändisskvaller och förnedrande anekdoter men också prat om konst som är bra och glädjande och ärlig. Podden utkommer mycket sporadiskt eftersom vi gör den utöver våra andra jobb, men ett antal avsnitt finns redan online. Planen är att bli mera disciplinerade med detta, eftersom det är otroligt roligt och eftersom vår vän Jaakko Kestilä gjort oss en så bra jingel på basen av riktlinjer i stilen “den får gärna vara lite rask och lustig”.

 

Konstkollektivet Kosminen driver Helen tillsammans med Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen.

 

Ett annat konstrelaterat projekt på gång i Helens liv är Konstkollektivet Kosminen på Eriksgatan 15-17 i Helsingfors. Utöver Helen består kollektivet av Liina Aalto-Setälä, Lotta Blomberg och Anna Niskanen. Tillsammans publicerar de zines, gör konst och organiserar utställningar. Konstutrymmet  och konstbokarkivet i den gamla mjölkbutikslokalen på Eriksgatan har de drivit sedan 2016. På adressen huserar även Iina Eskos förlag Khaos Publishings bokbutik.

- Vi har öppet två dagar i veckan och då kan man komma förbi och titta på pågående utställning, shoppa böcker och tidningar eller bläddra i bokarkivet. Vi har också ganska ofta olika releasefester för tidningar, böcker och zines utöver våra egna vernissage. De är så gott som alltid öppna evenemang, så alla är välkomna! Ideologin bakom det hela är att driva ett ställe i centrala Helsingfors som det inte kostar att använda. Och att försöka lyfta fram unga begåvade konstnärer som inte haft egna soloutställningar.

 

Den resande konstnären

Idag är konstnärsresidenser och resestipendier återkommande element i många konstnärers liv och på både gott och ont har turismen i världen ökat år för år. I konstkretsar kopplas ofta inspiration ihop med att vara på resande fot. Helen förhåller sig skeptisk till resandet som norm bara för att man är konstnär.

 

Hur ser du på resandet? Kan man vara konstnär idag utan att resa?

- Jag tycker inte att det nödvändigtvis finns något som helst samband mellan att resa och att vara konstnär. I och med att det i nutid finns otaliga konstnärsresidenser och resestipendier tror jag konstnärer vill intala sig att resandet stimulerar och möjliggör skapandet, men jag förhåller mig skeptiskt till det som norm. Det är förstås ett intressant sätt att arbeta på, men lika bra kan det också bli om man bara sitter hemma – det lokala är globalt. Otroliga konstnärer som Nikifor Krynicki, Miroslav Tichy eller Bruno Schulz lämnade mer eller mindre aldrig sin hemort och resultatet är desto mer unika och underbara verk. Samma sak torde vara möjlig även idag, trots att det finns press på att leva konstnärsjetsetliv och hoppa från en creddig institution till en annan. Iiu Susiraja är ett exempel på en framgångsrik samtida konstnär som fram tills helt nyligen i princip exklusivt arbetade hemma i Åbo.

- Sen tycker jag det är viktigt att som människa (och speciellt som konstnär) alltid sträva efter att lära sig mera om sin omvärld och i det kan resandet vara till stor hjälp. De som har privilegiet att kunna resa ska ta vara på det, för det är verkligen en fantastisk sak att själv få uppleva andra kulturer och klimat. För mig som privatperson är resandet otroligt viktigt, men jag ser det snarare som något som utvecklar mig på en personlig nivå än som något som ska avancera karriären. Jag har nog blivit en bättre person på grund av de resor jag gjort snarare än vad jag blivit en bättre konstnär.

 

En trevlig kliché

Flytten från Helsingfors till Stockholm skedde på grund av kärlek. En mycket trevlig kliché, menar hon.

- Mina planer är inte så spektakulära: att jobba i Sverige samtidigt som jag fortsätter med mina frilansuppdrag i Finland. Helst knyta nya vänskapsband också. Det är skönt och väldigt konstigt att plötsligt få leva vardagen på sitt modersmål.

 


I vinter ser Helen fram emot att jobba i egen ateljé. Foto: Helen Korpaks instagram.

 

I vinter ser Helen fram emot att fokusera på egna projekt i sin ateljé i norra Stockholm. När vi frågar henne om kulturtips säger hon att hon blir glad när hon genom konsten kan relatera till människor genom historiens gång, särskilt kvinnor och barn. För sådana upplevelser rekommenderar hon Sapfos poesi, Sei Shonagons Kuddboken och Murasakis Historien om Genji.

- Om man är lat och inte orkar annat än att surfa lite online kan jag rekommendera att läsa om Onfim på wikipedia, att kolla på @discardingimages på instagram eller att googla fram Fanny Burneys beskrivning av bröstcancer och mastektomi anno 1812. Det låter kanske torrt men allt detta är lättläst och engagerande. I filmväg brukar jag ofta rekommendera Claire Denis' Beau Travail som är en av mina favoriter: en film om maskulinitet skriven och regisserad av en kvinna. Sist men inte minst är mitt musiktips Londonbandet Girl Rays debutalbum Earl Grey som jag lyssnat på helt löjligt mycket under det senaste året. Så bra pop!

 

Länkar:

Helens instagram

Kosminen kollektiivis hemsida

Podcasten Lite Problematisk

 

Nanó Wallenius
20.09.2018 kl. 13:42

Yrket med den mytiska auran

Bild: Bernhard Forstén

 

Att bli guldsmed var något helt oplanerat för Matilda Mannström. En semester i Hong Kong och en ny bekantskap ledde till yrket som omges av både okunskap och mystik.

 

24-åriga guldsmeden och yogaläraren Matilda Mannström har alltid varit intresserad av smycken. Som liten älskade hon att pilla på sin farmors diamantringar och rota i mormors Björn Weckström-samling.

- Att jag blev guldsmed var helt oplanerat. Jag var på semester i Hong Kong för många år sedan och blev vän med en tjej, Nathalie Melville, som jobbade som juvelerare. Hon bjöd mig till sin verkstad och uppmuntrade till att börja studera yrket. Hon tyckte att jag nog skulle passa som guldsmed jag med. Den hösten inledde jag mina studier. Senare åkte jag tillbaka till Hong Kong och gjorde min praktik hos Nathalie!

 

Från studier till verkstad

Idag jobbar hon i en delad verkstad i Kronohagen i Helsingfors. Innan hon påbörjade sina studier hade hon visserligen ett hum om materialen, men skapandeprocessen var ännu obekant. När studierna började öppnade sig en ny värld. Smyckestillverkning kan innebära att en oformlig, svart klump plötsligt förvandlas till en dyrgrip. Arbetsprocessen involverar precision, kemikalier och häftiga maskiner.

- Jag upplever att guldsmide är mystiskt, eller nästan mytiskt, för många. Råvarorna är dyra, ädelstenarna bländande vackra och själva smidet tidskrävande och komplicerat. Människor vet att materialen är värdefulla, men det tar liksom slut där. Många tror till exempel att ädelstenar limmas fast och att guld glänser som en spegel av naturen. Jag tycker det är jättekul att sprida kunskap kring yrket så att allmänheten kan förstå, se och uppskatta hantverket bakom deras egna. 

 

Foto: Staffan Sundström

 

Ädelmetaller vs. oäkta smycken

Matilda uppmuntrar alltid till att investera i ett noga utvalt smycke som kan hänga med genom hela livet. Om det handlar om  ädelmetaller kommer det aldrig att sjunka i värde och det kan alltid smältas ner och bli något annat senare. I och med dagens slit-och-släng-kultur producerar dock många stora modekedjor smycken som inte är till för att hålla, och mycket av dem är producerade utan hänsyn till ursprung och tillverkning. Ibland kan de till och med vara direkta kopior av kända smyckesdesigners alster.

- Dock måste inte ett kvalitetssmycke vara gjort i en ädelmetall för att hålla. I dagens värld har vi tillgång till alla möjliga hållbara material från naturen och att återanvända börjar bli mer och mer allmänt. Viktigast är att smycket är gjort med omsorg - så undvik massproduktion! 

 

Fullständig kreativ frihet

Att jobba inom både yoga- och smyckesbranschen medför fullständig kreativ frihet där Matilda själv kan välja hur hennes dagar ser ut. Även om byråkratin kring eget företagande är mindre kul är hon van vid pappersarbetet och hon poängterar även att hon kan åka på semester när hon vill.

- Tyvärr har jag en tendens att jobba sju dagar i veckan så jag försöker jobba på att lägga in lediga dagar i kalendern.

 

Kolla in hemsidan till Matildas smyckesmärke Mannström Jewellery här. Märkets instagram går att hitta här och Matildas personliga instagram finns här.

 

Foto: Staffan Sundström

 

Nanó Wallenius
12.09.2018 kl. 15:28

En låt om den krympande människan

Bilderna är publicerade med Rickard Eklunds tillstånd.

 

Poeten och musikern Rickard Eklund släpper i dagarna singeln Hjärta utvärtes. Låten som började i form av ett beställningsjobb ledde till ett mångfacetterat, poetiskt verk om den krympande människan. 

 

36-åriga Vöråbon Rickard Eklund berättar att han egentligen inte sagt åt någon att hans singel redan är ute. Via gräsrotsinsamlingen på Indiegogo har han skickat låten till alla som stöttat ekonomiskt i trycket av debutalbumet. Låten belyser den lilla människan - en människa som känner sig hjälplös och värdelös, medan kärleken för omvärlden blir större än någonsin. Hon klamrar sig fast vid något som är större än henne själv. 

- En låt kan komma var som helst ifrån. En fras, en händelse, ett minne, en historia. Vad låten sedan bestämmer ska hända, måste man bara låta ske. Det har hänt – och det blir ofta de bästa låtarna – när jag har varit tvungen att rannsaka mig själv, mina egna värderingar och misslyckanden för att skriva en låt. Detta är sann terapi. Det är självklart att jag blir tvungen att använda mina egna känslor och upplevelser, till viss mån, som referenspunkt. Men berättelsen kan vridas så långt bort från mina egna kvarter, så jag blir tvungen att läsa på för att bibehålla någon form av autenticitet och verklighetsförankring. Att känslorna och berättelsen är äkta är viktigt för mig.

Musiken kom innan poesin

Rickards intresse för musik och poesi har alltid varit närvarande. Före den första fyllan, före rökrutor, Suzuki PV:n och kaffepauser, före allt detta fanns musiken, menar han. Sitt första instrument fick Rickard när han var fem år gammal - en Casiosynth med en fastklistrad bild av ett lejon. Vid den synthen satt han många dagar och kvällar för att utforska sammanhanget mellan melodier, text och känslor. Poesin gjorde entré ett stycke senare för Rickards del. Tonårens dikter höll han helst för sig själv.

Hur ser du på relationen mellan musik och poesi? Vad ger musiken som inte poesin ger och vice versa? Hur fungerar det när de knyts samman?

- Likheterna och olikheterna mellan poesi och musik är många. Hur man upplever musik och poesi är givetvis individuellt, men musik är nog mer reflexartad. Kroppen berättar instinktivt hur den reagerar på vissa ackordföljder, en viss rytm eller melodi etc. Poesi upplever jag som mer rå, när den läses utan ackompanjemang. Den är sårbar, skör, ibland smutsig och arg. Livsfarlig och tröstande.

- Frågan ni ställer är helt rätt ställd. En helt instrumental låt bygger egentligen på samma regler, som musik med text. Båda har en berättelse att förmedla. Vem? Vad? När? Hur? Allt berättas i en melodi. Det som jag tycker är intressant är när du kombinerar dessa två. Vad händer med den sprudlande texten, när du tillför melankoliska harmonier? Vad tillför symmetri eller dissonans till en linjeformad text. Om man lägger till ett ord för mycket i en fras, står detta ord upplyst i strålkastaren. Gör man frasen för kort, ger det lyssnaren en känsla av obalans.

Att lyssna på lyriken har blivit viktigare

När Rickard lyssnar på musik är det melodin som sticker ut allra först, även i raplåtar. Han menar att det dock är skillnad på låtar och låtar. Om Nick Cave eller Patti Smith släpper nya album fokuserar han extra mycket på texten. Att lyssna på lyriken är någonting som blivit viktigare med tiden.

Hur ser du på musik som sjungs på dialekt? Hur tog du beslutet att sjunga på Närpesdialekt?

- Det är ett sätt att uttrycka sig på, som allt annat. Vi kommer tillbaka till vad som känns äkta. Beslutet att sjunga på dialekt kom emellertid från min uppväxt med Lasse Erikssons låtar och senare även 1G3B. Språket spelar sist och slutligen ingen betydelse bara det finns någonting äkta bakom.

För stor press på skrivandet

Efter att ha vunnit Solveig von Schoultz-tävlingen för tre år sedan har Rickard försökt skriva färdigt en diktsamling, ett skrivprojekt han numera ser på med distans. Priset kom som en stor överraskning men resulterade även i att Rickard började sätta för stor press på skrivandet.

- Om man planlöst jagar någonting tillräckligt länge, så märker man att man själv är den som jagas. Om boken vill bli av, så blir den av. Jag slutar ju inte skriva bara för att det är onödigt.

 

Du kan lyssna på Rickards singel Hjärta utvärtes på Spotify och stötta gräsrotsinsamlingen för trycket av debutalbumet här, på Indiegogo.

 

 

 

Nanó Wallenius
04.09.2018 kl. 10:31

"Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga?"

Bilderna är lånade av Anna Lindholm med hennes tillstånd.

 

Tre år efter debuten Projekt Ines (Sets 2015) skriver författaren och gymnasieläraren Anna Lindholm på sin andra bok. Inspirationen kommer från en finlandssvensk kvinnas efterlämnade arkiv.

Anna Lindholms skrivande började i sjuårsåldern. Det första steget var en låst dagbok i rosa plast. 

- Sen dess har jag varit en skrivande människa som reder ut både samhällsfrågor och livsfrågor genom att få dem ut på papper först. Skrivandet gör mig klokare, skarpare, klarare med vad jag tycker och tror. När jag skrivit ner en tanke kommer jag lättare vidare från den tanken, ser om den håller eller inte.

Nästa kliv inom skrivandet tog hon under tonåren då hon började med brevskrivning. I slutet av högstadiet slogs hon av att hon i framtiden kanske också kunde skriva texter ämnade för publicering. Ändå valde hon lärarutbildningen framför journalistskolan, något hon är glad för idag då hon jobbar som gymnasielärare i Stockholm. 

Har du några nya skrivprojekt på lut?

- Yes! Jag är tjänstledig från mitt lärarjobb och djupdyker som bäst i ett arkiv som en finlandssvensk kvinna lämnat efter sig. Har fått arbetsstipendium från Svenska kulturfonden och är så lättad att jag därför har råd att skriva på heltid ett år! 

Idén till debutboken kläcktes när Annas morfar visade Anna hennes morfars mor Ines Nybergs brev från 1918. Där och då väcktes Annas nyfikenhet för inbördeskriget på ett sätt som hon inte tidigare upplevt.

- Utifrån hennes brev skrev jag en uppsats, inom religionsvetenskap, som jag ville skulle handla om fler kvinnor 1918 i Finland. Men tiden till deadline var för knapp och uppsatsen kom kort och gott att utgå ifrån Ines Nyberg. Ett år senare var jag en nyutexaminerad lärare som jobbade mitt första hundår, jag kände mig utmattad och hade panikattacker. I den ångesten blixtrade plötsligt en bokidé till i mitt trötta huvud, och det blev Projekt Ines!

Vad var den största utmaningen med just det skrivprojektet?

- Sista halvåret. Innan dess hade Projekt Ines varit min oas. Ett arbete som fick ta tid, jag fick fördjupa mig och ge mig hän i lust i stället för i prestationer och stress. Månaderna innan manuset gick i tryck var lärorika för att jag inte hade någon erfarenheter av förlagsbranschen. När min redaktör talade om “ombrytning” satt jag som ett frågetecken. Det var mycket nytt och inte helt bekvämt att fler än jag var inne i mitt heliga rum.    

Intresset för kvinnohistoria har dock inte alltid haft en självklart plats i Anna liv. Förändringen från ett sömnigt Ekenäs gymnasium till den ilskna stämningen på grundkursen i genusvetenskap på Södertörns högskola gav Anna en smärre chock.

- Jag satt ett halvår med uppspärrade ögon och undrade vad jag missat. Varför är alla så arga? Men där väcktes intresset, jag blev också arg och såg tillbaka på mina ungdomsår med ett helt nytt ljus.  

I höst ser Anna fram emot kyliga promenadet med ljudböcker i öronen. Som en del av researchen till bok nummer två konsumerar hon en del äldre litteratur.

- Jag läser just nu Alexandra Kollontajs noveller Arbetsbiens kärlek. När jag behöver vila på kvällarna tittar jag på svensk krim, till min sambos förundran. Men jag längtar till andra säsongen Vår tid är nu på SVT. Genom huvudpersonen Nina får vi ta del av en viktig och sorglig historia om kvinnors villkor. Sen ska jag absolut läsa Heidi Hakalas Bara lite till.

Har du något bra boktips att dela med dig av?

Därför är jag inte feminist: ett feministiskt manifest av Jessa Crispin. Hon ger en en del att tänka på. Hon menar bl.a att nu när världen är osäker och precis alla hänger löst har vi världens chans att på allvar förändra. Radikalt. Det tycker jag vi ska.

Under stipendieåret bloggar Anna Lindholm sporadiskt på Annalindholm.nu. Det går även att följa henne på Instagram.

 

 

Nanó Wallenius
24.08.2018 kl. 11:14

Finlandssvensken som jobbade med Vogue

Samtliga bilder är lånade från Henrikas Instagram.

 

28-åriga ålänningen och estenomen Henrika Bonn har hunnit jobba med med styling både för ELLE, spanska Vogue och H&Ms nystartade koncept Afound. Hon beskriver sitt jobb som utmanande, socialt och kreativt, men periodvis även mycket stressigt. Som nyinflyttad på Kungsholmen i Stockholm funderar hon just nu mest på inredning, men framtidsdrömmen är att jobba som kreativ konsult.

 

Vem är du?

Jag är en snart 29årig tjej som är född och uppvuxen i Mariehamn men bosatt i Stockholm sedan 6 år tillbaka. Mycket av mitt liv kretsar kring mitt jobb som stylist/stylistassistent och samtidigt försöker jag få ihop min tid till vänner och någon sorts privatliv. Jag är nybliven sambo och har precis flyttat till Kungsholmen så just nu är det mycket inredning som mitt liv kretsar kring. Annars älskar jag mina vänner, god mat, vin, hundar, mode och kärlek. 

 

 

Har stylist alltid varit ditt drömjobb?

När jag var liten drömde jag om att bli bonde och samtidigt vara konstnär för jag har alltid älskat djur, natur, estetiska och vackra ting. Den drömmen dog dock ut när jag var 12 och insåg att den typen av bondeliv jag drömde om inte var realistiskt. Men jag har alltid vetat att jag på något vis skulle jobba med någonting speciellt och annorlunda. Det var nog först när jag började mina estenomstudier som stylist började bli ett ordentligt allmänt känt yrke. Men ju mer jag fick fördjupa mig i olika ämnen och allt det jag älskade att göra på fritiden sammansvetsades så insåg jag mer och mer vad det var jag brann för och drömmen om att bli stylist bara växte sig starkare. Om jag hade känt till stylistyrket på det viset tidigare hade det garanterat fångat mig redan då! 

 

Vad är det coolaste stylingjobbet du gjort?

Det är först nyligen som jag börjat göra egna stylingjobb, före det har jag enbart assisterat, vilket jag fortfarande gör i kombinerat med egna jobb. Så de flesta riktigt coola stylingjobben har jag varit assistent på, men det finns några jobb som verkligen varit viktiga för mig. Jag har assisterat på många stora H&M-kampanjer där både fantastiska locations och supermodeller varit inkluderade och som visats i hela världen, men en av de coolaste grejerna var när en stor H&M-kampanj prydde hela Times square i New York. Ett annat jobb som jag fortfarade är så glad och tacksam över att jag fick vara delaktig i är Filippa K's Spring/summer 2018 kampanj som frontades av Say Lou Lou, stylades av Lisa Lindqwister och fotades av min favoritfotograf i hela världen Camilla Åkrans. Det jobbet gjordes i L.A i november förra året. Och det senaste "wow-jobbet" jag var med på var ett stort jobb för Spanska Vogue då jag jobbade som assistent till set designern. Det var verkligen ett nypa mig själv i armen-ögonblick. Att få jobba med Vogue har alltid funnits på min bucketlist. Annars är jag väldigt stolt över några mindre stylingjobb som jag gjort för H&Ms nystartade koncept Afound. 

 

 

Hur funkar ditt jobb egentligen? Hur börjar man jobba som stylist?

När jag började studera till Estenom så pratade alla stora modebloggare om att det enda sättet att ta sig in i modebranschen var genom att blogga. Då kände jag att jag ville göra det på mitt eget vis, genom att plugga och få en finsk eftergymnasial utbildning i bagaget. Under utbildningen hade vi två praktikperioder och jag satsade stenhårt på att få bra praktikplatser och stipendier för att kunna finansiera dem. Under den första praktikperioden åkte jag till London, vilket kändes oerhört stort för innan mig hade ingen estenom varit längre bort på praktik än till Norge. Jag visste att ett CV där det står att jag praktiserat i London skulle väga högt när jag sedan året efter sökte praktik i Stockholm. Och det hjälpte mig att landa drömpraktiken på svenska ELLE. Där blev jag erbjuden jobb direkt efter avslutade studier och jobbade som modeassistent i ett år innan jag sedan började jobba på heltid som stylistassistent till min favoritstylist i hela Sverige, Lisa Lindqwister, som både är en av de absolut bästa stylisterna i Sverige men även medverkande moderedaktör för ELLE. 

Stylistyrket är egentligen ingenting man kan plugga sig till, det är mer ett lärlingsyrke och för att kunna nå en hög nivå behöver man börja sin karriär genom att assistera. Genom min erfarenhet på ELLE kunde jag direkt börja assistera Lisa som är på den absoluta toppen i modebranschen i Sverige och all den kunskap jag fått från henne och allt det jag lärt mig hade jag aldrig kunnat lära mig via någon utbildning. 

Det är ganska svårt att förklara hur mitt jobb funkar för det är så himla beroende på vilken typ av jobb det är man gör. Ett redaktionellt jobb för ett modemagasin skiljer sig mycket från att göra en reklamkampanj t.ex. Jobbar man med ett redaktionellt jobb så kan man få ett tema eller en trend av chefredaktören eller modechefen som man ska arbeta fram och sedan realisera på ett ganska fritt och kreativt vis. Där finns en frihet att blanda olika varumärken, designers och plagg medan en kampanj för ett varumärke är mer begränsat då man har enbart det varumärkets kollektion och plagg att jobba med och mer krav som ska uppfyllas. Då man gör en kampanj så ska man helt enkelt välja ut de allra bästa plaggen och styla dem på ett så tilltalande vis som möjligt, samtidigt som man också behöver ha varumärkets kund och målgrupp i åtanke samt visa hela kollektionens inspiration och bredd. Men mitt jobb är alltid utmanande, socialt, kreativt, ibland oerhört stressande och pressande, men alltid väldigt givande. Varje jobb är som en kreativ process.

 

 

Vad är det roligaste med ditt jobb och vad är de största utmaningarna?

Det roligaste är att få vara kreativ, vissa jobb kräver grundlig research och att få fördjupa sig i en trend eller hitta inspiration är något jag verkligen gillar, göra moodboards, det sociala med att jobba med mycket människor, den kreativa processen från början till slut, att få se en idé växa fram och sedan få fram ett slutresultat som skapats av ett kreativt team där stylist, fotograf, modell, hår- och makeupartist, assistenter mm alla tillsammans jobbat för att uppnå. Och att få resa runtom i hela världen! Jag har fått resa till så många olika länder och jag har fått se så många otroligt vackra platser som man aldrig skulle ha fått se annars. 

De största utmaningarna är att klara av att hantera stress, press, hård konkurrens, klara av att jobba med jetlag efter långa resor, alltid ha koll på läget, hinna hålla sig uppdaterad gällande rådande trender och mode, att man inte jobbar 9-5 måndag till fredag utan det kan vara superlånga dagar och vilken dag som helst. Det kan ibland vara svårt att förklara för vänner och familj vad man håller på med och det sättet man jobbar på kan påverka relationer. Men sen är det väl så i alla yrken att man måste offra vissa saker för att kunna ta sig framåt. 

 

Hurudana fördomar möter du som finländare i Sverige?

Vissa personer tycker att det är jätteroligt att påpeka min dialekt, de flesta på ett positivt vis, men vissa gör det på ett mindre snällt sätt. Jag har lärt mig att inte bry mig alls, eftersom att min mamma är finsk, pappa finlandssvensk och jag är uppvuxen på Åland så har jag en dialekt som är lite svårdefinierad då det är en blandning av så mycket. Det har också lett till att jag alltid haft en dialekt som inte riktigt är rätt någonstans. I Österbotten där släkten finns pratar jag väldigt svenskt, på Åland mer finlandssvenskt och i Sverige tycker folk jag låter supermycket som mumin. 

Förutom att de flesta i Sverige tror att alla finnar bara super, bär kniv, är väldigt tystlåtna och inte visar så mycket känslor så har många ganska bra koll på Finland ändå. Däremot så kan det uppstå lite roliga situationer när man råkar slänga in några finlandismer som inte alls är begripliga här, speciellt inte i Stockholm. Jag minns när jag var praktikant på ELLE och fick i uppgift att förbeställa en taxi till en fotografering som skulle ske dagen efter. Vi skulle ha med oss väldigt mycket kläder så därför behövde jag boka en bil med mycket utrymme så jag ringde till Taxi Stockholm och skulle beställa en "farmare" och möttes av noll förståelse. Jag visste nämligen inte att det heter kombi i Sverige och det tog ett bra tag innan jag och personen i andra sidan luren förstod varandra. 

 

Var vill du vara om 10 år?

Om 10 år hoppas jag på att arbeta som stylist med min bas i antingen Stockholm eller Paris och samtidigt få resa en hel del runt om i världen i mitt jobb. Jag skulle vilja jobba både som stylist men även som kreativ konsult för olika modeföretag och hjälpa dem framåt. Att få ha ett stort fint kontor i ett sekelskifteshus där jag kan jobba med allt från redaktionella jobb, till stora reklamkampanjer och styla personer inför stora galor. Att få ha ett kreativt jobb som är utmanande till den graden att man hela tiden utvecklas och någon gång når någon sorts självförverkligande. Jag drömmer om att kunna kombinera ett hetsigt arbetsliv med ett privatliv där jag kan ha en hund. Sedan finns en dröm om att äga ett torp på Åland så jag kan bli en sån där härlig sommarålänning. 

 

Henrikas Instagram hittar du här.

 

Nanó Wallenius
21.08.2018 kl. 15:06

"Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer"

Bilderna är lånade från Karins blogg med hennes tillstånd.

 

Vi tog ett snack med Ratatas grundare, Karin Lindroos. Efter vad som ser ut att ha varit en lång och skön sommar i sommarparadiset Folkets hus är hösten på kommande. Den största förberedelsen inför den nya årstiden är införskaffandet av en elcykel som hon kan svischa fram längs Helsingfors gator med.


Hur skulle du beskriva din egen blogg just nu?
Den är ganska vilsam och långsam, bildrik och färggrann, fokus på inredning och sköna stunder i livet. Något tips kring hållbar livsstil här och var.



Vad tror du är orsaken till att det är så svårt för dagens människor att varva ner i början av semestern?
Tempot i arbetslivet blir lätt oerhört intensivt, och att bryta det mot ett långsamt schema kräver några dagar av anpassning. Mitt mål är att komma bort från det där, vara sådär lämpligt sävlig och nervarvad året runt, men det är en process.

Vi har kunnat följa med förvandlingen av sommarhuset Folkets hus via din blogg, men vad blir ditt stora höstprojekt?
Jag tror det är dags att förvandla den gamla herr- och damtoaletten till ett fräscht badrum, kanske till och med lite av ett privat spa! Vi filar på ritningar och funderar på färger om kvällarna.

 



Hur har bloggandet förändrats de senaste åren enligt dig?
De tydligaste förändringarna om man ser flera år bakåt i tiden är förstås kvaliteten och enhetligheten på innehållet och ett redaktionellt upplägg med exempelvis återkommande teman och publiceringstid. Innehållssamarbeten och kommersialiseringen är förstås också nytt, och det är inspirerande att se när det görs riktigt lyckade kommersiella samarbeten mellan bloggare och uppdragsgivare.

Ser du dig själv som en influencer eller en bloggare?
Jag skulle förpassa mig själv i kategorin mikroinfluencer, en grupp att räkna med då man vill nå ut med sitt budskap till en nischad grupp, vare sig man vill nå en viss region, en viss ålder eller en grupp med ett visst intresse. Mikroinfluencers tycker jag särskilt finlandssvenska organisationer kunde anlita mera i samband med exempelvis kampanjer och lanseringar av olika slag, även om det redan görs i viss utsträckning.

Var hittar du inspiration till ditt jobb och din estetik?
Ledighet och semester, ostörda arbetsstunder med meditationsmusik i öronen, bra anteckningsblock och pennor med svart bläck, Instagram, poddar, bloggar, magasin, gamla hus, Pinterest.

 

Vad är det roligaste du jobbat med på senare tid?
I våras jobbade jag som redaktör för en kokbok för barn, och är väldigt glad och stolt över resultatet.

Och sist men inte minst - hur förbereder du dig på hösten?
Införskaffade en elcykel jag längtat efter länge så att jag kan susa runt på stan snabbt och smidigt. Kan varmt rekommendera till andra som rör sig långa sträckor under arbetsdagarna och ofta släpar på tunga väskor.

 

Läs Karins blogg på karinlindroos.com.

 

Nanó Wallenius
16.08.2018 kl. 12:42

                      
 
 

Välkommen till Ratata - Svenskfinlands mysigaste bloggtjänst och kulturportal! Varje vecka lyfter vi intressanta personer och projekt på vår framsida.

Höstlistan 2018

 

Hösten ligger bakom hörnet och lurar - det är dags för Ratatas årliga höstlista.

 

Vad är dina mål i höst?

Vad ser du mest fram emot?

Känner du dig klar med sommaren?

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

 

 

Bloggat hos oss

Glasburkar och minimalism

Då är det viktigt att tänka på den tumregel som jag lärt mig av The Minimalists. Att fundera om sakerna sparas ”just in case” eller ”just when”. 

I vårt glasburksexempel handlar det då om ifall man tänker ”jag spara ett par glasburkar tills jag använder dem” eller om man tänker ”jag sparar ett par glasburkar ifall jag någon gång har lust att laga sylt”.

Märker du skillnaden?

Enligt The Minimalists borde vi alla bli bättre på att göra oss av med saker som vi sparat bara ifall att. För oftast händer aldrig det att man använder de sakerna. Och då tar de bara rum i ens hem och leder till mera stress då man kanske söker efter andra saker, som man faktiskt använder.

 

Jasmine har börjat bekanta sig med minimalism.

 

 

15.08.2018 kl. 12:51

Begränsa skärmtiden

Jag märker för övrigt att jag läser snabbare nu än jag gjorde för bara ett halvt år sedan, att jag inte lika ofta behöver backa i texten, läsa om, att jag inte tappar fokus som jag gjorde förr. Nu läser jag allt oftare lika koncentrerat som jag gjorde då jag studerade litteratur, före allehanda mediala plattformar och applikationer stal min uppmärksamhet och fick mig att tappa läslusten.

Jag vet inte exakt vad denna utveckling innebär eller beror på, men jag tror att den är bra. Någon annan som har experimenterat med att begränsa sin skärmtid?

 

Kaffepausens experiment med att begränsa skärmtiden har lett till bättre fokus.

15.08.2018 kl. 12:49